ecoawareness

Sambanden mellan dessa olika nivåer är mycket mer komplexa än vad vi människor kan förstå då det är tusentals om inte miljontals olika faktorer som samverkar (inom ekologin kämpas det med detta), men vad vi enkelt kan förstå är i alla fall att växterna utgör resurs för herbivorerna som i sin tur utgör karnivorernas resurs. Människan är, tillsammans med en del andra arter, en omnivor som använder sig av både växter och djur som födoresurs. Människan brukar även kallas tertiärkonsument eller topp-predator vilket betyder att vi inte själva utgör resurs för någon annan livsform utan vi befinner oss  på toppen av näringspyramiden/slutet av näringskedjan. Detta med ett fåtal undantag, exempelvis kan isbjörnar och hajar se människan som föda. Man kan nog säga att människan har gjort sig till i princip den enda i sin position eftersom vi skaffat oss verktyg som ger oss den unika möjligheten att relativt lätt döda alla andra arter, även om vi vanligtvis inte äter  upp de andra djuren som skulle kunna kallas topp-predatorer.

Människan har skenat iväg i sin roll som topp-predator och gett sig den på att tämja naturen, att ta kontrollen över den och manipulera den till sin egen fördel. Det är väl egentligen bara oss själva som vi inte försöker särskilt hårt med att tämja? Vi låter oss själva löpa amok ganska ofta. Dessutom har vi hittat på detta med ekonomi och det monetära systemet vilket har lett till att det satts prislappar på det mesta i naturen. En tam natur kryllande av prislappar, är det vad vi vill leva i? Evolutionen har vi delvis satt ur spel. Vi har också lyckats bra med att ta över den ekologiska rollen för både herbivorer och rovdjur, kanske i brist på egen roll i ekosystemet?! Jag syftar inte bara på det vi äter, utan på allt som vi konsumerar, nyttjar och utnyttjar. Tar man Sverige som exempel så har vi skogsbolag som äger i princip varenda träd i skogarna och hugger ner dem (vilket gör oss till konkurrenter för herbivorerna) och vi har jägare som hävdar rätt till bytesdjuren som rör sig i skogarna (vilket skapar konkurrens med rovdjuren). Människan är verkligen en megakonsument. Vi vill ha koll på alla arter och styra hur många de ska vara i antal, trots att vi inte alls har den kunskap det kräver att vara "ekosystemdesigner". Jag tror att människan har potentialen att stoppa förlusten av och till och med öka den biologiska mångfalden, men som det är nu så har vi förlorat, och håller på att förlora, miljontals arter. Detta - att vi försöker tämja, ta över, kontrollera, kräva äganderätt och sätta prislappar på naturen - tror jag har massvis av negativa konsekvenser.

Från början var människan en del av naturen, sida vid sida med naturen. Då kunde man nog inte ens tala om en relation mellan människa och natur eftersom människan var naturen, lika mycket som att växter och djur är naturen i vår moderna världsbild. Sedan hände saker och ting som fick oss att känna oss separerade från naturen. Själv tror jag kristendomen har en roll i det, eftersom den kristna tron skiljer så starkt mellan människan och resten av naturen. När separationen gjorde att ett blev två fick människan en relation till naturen, på samma sätt som en man har en relation till sin fru eller en mor till sin son. När det gäller människor är det idag självskrivet att en relation ska vara balanserad, rättvis och jämlik. Vi skulle inte kalla det en balanserad relation om en man skulle försöka tämja sin fru, manipulera henne och styra henne att göra allt för att tillfredsställa hans egna önskningar samtidigt som hon inte har något alls att säga till om. Om han skulle skada henne gång på gång utan att be om föråtelse. Om han skulle se ner på henne och inte ens kunna drömma om att se henne på samma nivå som sig själv eller se hennes behov som nödvändiga att ta hänsyn till. Om han skulle säga till henne att hon lever endast för att vara honom till nytta och nöje, att hon inte har något egenvärde. Förstår ni vart jag vill komma med detta? Det är mycket sorgligt, men det är precis så som människans relation till resten av naturen ser ut.

Antropocentriskt och ekocentriskt perspektiv är två olika "glasögon" man kan se världen genom. Antropocentriskt är när man ser människan som upphöjd över resten av naturen och man anser att människans behov och önskningar (dessa är även viktigt att skilja på) som viktigare än allt annat. Jag själv skulle inte tveka att kalla detta synsätt för egocentriskt också. Det ekocentriska perspektivet däremot är inte egoistiskt. När man har på sig de glasögonen så ser man egenvärdet hos allt annat här på Jorden och människan sticker inte upp ovanför allt annat, sittandes på en hög tron med ett hånflin. Nej, här är det ekosystemet istället för människan som är i centrum. Vilken typ av glasögon, eller perspektiv, man har spelar en enorm roll för hur man tänker och agerar. Jag skulle nog säga att det är den delen av ens personlighet som spelar allra störst roll. Det ingår så mycket i de olika perspektiven, tillexempel skulle jag säga att en människa med ekocentrisk världsbild har mycket större empati än en med antropocentrisk. Där skulle jag säkert bli starkt ifrågasatt av en person lagd åt det antropocentriska hållet, för h*n anser säkert tvärtom, att jag nedvärderar människor och inte har empati för mina medmänniskor. Så är det förstås inte. Min empati innefattar förstås mina medmänniskor men sträcker sig dessutom längre och omfamnar allt levande här på Jorden och själva skapelsen i sig.

Det här med att forma och formas, ge och ta, styra och styras. Allt levande på Jorden tror jag gör både och, men balansen är vad som får allt att fortleva. The circle of life. En geting ger och tar emot. En bäver formar och formas. En ek styr och styrs. Evolutionen handlar om anpassning. Evolutionen leder till att en art förändras för att bättre kunna hantera och fungera i sin omgivning och denna hantering av omgivningen innebär ibland förmågan att forma miljön efter sig själv. Man kan alltså anpassa sig genom att anpassa sin omgivning. Människan har helt tappat den här balansen som ska få allt att fortleva. The circle is broken. Vi har fösökt, och försöker fortfarande (med ökande takt!) att forma allt runtomkring oss så som det bäst behagar oss. Inte bara i syfte att tillse våra behov utan mycket oftare för att tillfredsställa våra begär, önskningar, lustar. Detta tyder på att de antropocentriska glasögonen nedärvs i vår kultur, från mor till son, far till dotter... Men vill vi verkligen leva så?

Nu över till det som triggade igång mina funderingar och därmed kommer vi till den centrala frågeställningen... Varghatare eller vargälskare? Jag slogs på Vargsymposiet av hur antropocentriskt perspektivet lätt blir. Jag vill inte fälla skam över någon enskild person genom att skriva denna text, hela vårt samhälle är ju starkt dominerat av antropocentrism. Ett bra exempel är de nya viltförvaltningsdelegationerna (vid länsstyrelserna) som består av ett 15-tal personer som företräder olika intressen. Viltförvaltningsdelegationerna har ganska mycket att säga till om när det gäller hur naturen ska behandlas. Av dessa personer är det endast en som med hög sannolikhet har ett ekocentriskt perspektiv. Det är klart att en av de politiska företrädare som sitter med kan ha det, men de flesta av personerna i viltförvaltningsdelegationerna sätter nog sitt intresse (jakt, renhållning, skogsbruk, jordbruk) högst. Endast om de tjänar något på besluten vill de vara med. Den person som företräder naturvården skiljer sig starkt från de övriga eftersom de inte har något att vinna på det personliga planet. Det är "det stora hela" - ekosystemet - som företräds och därmed också människan. En annan skillnad är tidsperspektivet. Jägaren, till exempel, vill se resultat NU, eller åtminstone inom sin "jaktkarriär" och det tänks inte lika mycket på vilka konsekvenser ens val får i framtiden. Samma sak med jord- eller skogsbrukaren. Naturvårdaren tänker mycket på framtiden och hållbar utveckling. Allt som sker med naturen angår också människan och de beslut vi tar nu kommer få olika konsekvenser längre fram i tiden. Rumsperspektivet är också inblandat. Det jag gör just här kan ockå ha sin påverkan långt bort härifrån.

Varghatare eller vargälskare? Jag är av den åsikten att både "varghatare" och "vargälskare" samt just principen att dela upp människor på det sättet är väldigt antropocentriskt. Jag tycker att det saknas alldelens på tok för mycket djup, moral, filosofi och hjärta i sättet vi ser på och umgås med vår natur. Man ska inte behöva försvara sig eller argumentera för att man bär ekocentriska glasögon, det är allt för få som har det och vår värld skulle se så mycket bättre ut om fler bar den sortens brillor! Jag tycker det är helt rätt att det i vargdebatten är brukarsidan, som den brukar kallas, som får försöka förklara och försvara sig. Jag hoppas dock att den andra sidan (icke-brukarsidan) får mer gehör framöver så att vi blir fler som anser att naturen inte är till endast för att brukas, och absolut inte till för att missbrukas. Människan borde ta och klättra ner från den höga hästen. Fort och försiktigt klättra ner på marken där vi hör hemma, innan den höga hästen sparkar bakut med stor kraft (eller kanske det blåser upp till storm?) vartefter människan flyger rakt ner i avgrunden för att aldrig någonsin återvända till Jorden mer...